Vaknade imorse med huvudvärk men tvingade på mig kläder ändå. stjälpte i mig en Ipren och kämpade mig ner till badrummet där pillret kom upp fortare än kvickt. Kände att det inte var läge att gå till jobbet i det tillståndet så det fick bli sjukanmälan. Tryckte i mig mina starkaste receptbelagda migräntabletter och somnade om. Så med 15 timmars sömn i ryggen och ett migränanfall borde man ju vara på benen igen till morgondagen.
Idag har jag deppat sönder över att aldrig något händer utseendemässigt med min träning. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här utan att låta som att jag har en störd relation till mat men jag måste få ur mig det på något sätt...
Innan jag började träna så älskade jag salt, fet mat (pizza, hamburgare, pommes, såser osv.). Så mycket att jag åt det alldeles för ofta och på ett år hade jag gått upp 11 kilo. Ingen träning, halvfabrikat och läsk gör sånt med dig. I augusti förra året tröttnade jag på att träna halvdant, jojjobanta och tröstäta lösgodis. Jag trivdes inte i min kropp, kände mig för stor, dallrig, fläbbig, fet you name it. Jag var alltid trött, svag och lat. Kunde gå flera dagar då jag inte gjorde nåt vettigt mer än gå till jobbet, hem och ligga i sängen och kolla på tv-serier med handen i en chips/ostbåge/godis-påse. Ingen motion alls, ingen näring alls! TRO MIG, jag kan fortfarande älska att bara göra ingenting men att ALLTID göra det, det är aldrig hälsosamt. Så jag bestämde mig för att nu jävlar ska jag få tummen ur och göra någonting åt min gräsliga situation istället för att bara lalla runt och gnälla på hur tjock jag var där, hur fet jag kände mig och hur mycket "smalare" alla mina vänner var. Jag tog mitt sparkonto och knatade till SATS. Fick kontakt med världens underbaraste och mest peppande personliga tränare, Hanna Laurin.
Vi började på 0 och nu 9 månader senare har jag resultat som är grymma. Fysikmässigt. Jag har gått ner 6-7 kilo (pendlar 1 kilo), rasat i fettprocent och centimetrar kring midja/höfter/rumpa, klarar att springa över 5 km, klarar att hålla min maxpuls på 85 % i över 45 minuter, klarar att göra armhävningar som jag aldrig tidigare har kunnat (detta har varit en skam för mig på alla idrottslektioner då armhävningar är en basicövning som "alla" förväntas kunna), jag har fått en spänst och en rörlighet som jag inte trodde var möjlig i och med min fotoperation.
Allt detta är jag så otroligt stolt och nöjd med att jag har klarat av, don't get me wrong men det finns ett stor MEN. Nu har vågen stått stilla i 4 veckor, inget händer och även om mycket har hänt så känns det fortfarande så långt kvar tills jag har de där magrutorna som jag drömmer om. Min mage är inte ohälsosam på något sätt men de där lovehandlesen och det där lagret med gosigt fett finns där. Det sitter benhårt och det vill inte bort. Jag har nått en platå i min utveckling som gör att allt känns så fruktansvärt mycket jobbigare. Inte träningen, den har gått från hat till kärlek (eller någon slags hatkärlek) men kosten. Den jäkla helvetes kosten. Jag äter helt okej, till och med ganska bra men med några mackor för mycket under vardagarna.
så här kan en vardag se ut:
Frukost: naturell lättyoghurt, osötad müsli, ett kokt ägg utan äggula, en kopp kaffe med lättmjölk
tidigt mellanmål: en frukt, en kopp kaffe med lättmjölk
lunch: 150 g kött/fisk/kyckling, 100 g potatis eller 50 g pasta, sås om det finns, stor sallad
mellanmål: 150 g lättkvarg med frysta eller färska bär, 1-2 smörgåsar med smör och ost eller skinka
middag: 150 g kyckling, 100 g potatis, stor sallad
efter träning: en proteinshake.
Då och då i vardagen slinker det ner en bulle, en chailatte eller nåt liknande. Som det blir ibland. Helgerna är ganska lika med lite mer fritt: blir garanterat en läsk, något godis eller glass och kanske nån helg i månaden snabbmat.
Och i början när jag började äta så här så rann kilon av mig. Men nu står det stilla och äter jag minsta lilla sötsag typ en chokladboll då har jag gått upp igen. Det är helt sjukt men min metabolism är så orättvis att jag vill gråta.
Min personliga tränare har föreslagit att vi ska tighta till kosten ännu lite mer genom att dra ner på kolhydraterna och då kanske nåt händer. Och visst vill jag det också men jag frågar mig själv om jag kommer klara det? Hur vill jag leva resten av mitt liv? Tänkande på vad jag stoppar i mig och ha det kretsande kring mig likt ett stort ångestmoln varje dag? Eller vill jag släppa lite på tyglarna och acceptera att den där mjuka magen, det är så jag får ha det om jag inte går all in 100 % kostmässigt? Det är så svårt och idag gick det till bristningsgränsen. Jag åt pizza till middag med coca cola och sitter med ett Ben & jerrys paket just nu. Så vill jag ju inte ha det. Jag vill inte att det blir något slags hetsätningsmarathon. Jag har olikt många av mina vänner och bekanta klarat mig obehindrat genom tonåren utan att få olika ätstörningar och att nu vid 22 års ålder få hetsätningstendenser det var inte målet med min träning.
Ja nu skriver jag rakt ifrån hjärtat och orden bara kommer så jag vet inte om jag kan stå för allt det här egentligen. Jag orkar inte ta mig in på hela det här med tjejers syn på deras kroppar, size zero, size hero, size me osv. Jag orkar inte med alla ideal som trycks i ansiktet på en. Jag VILL inte bli en pinnig model men jag VILL att det ska synas att jag tränar så sjukt hårt som jag gör.
Träningen är det mest positiva jag har i mitt liv, det är sån otrolig pepp att orka mer, pressa sig själv hårdare och bli starkare starkare starkare. Det är så kul och jag älskar det verkligen. Så att kosten ska spela så stor roll för just mig är tungt.
Många tankar på hur jag ska göra för att hitta balansen mellan träningen, kosten och livet. Det är svårt, det är en jobbig resa som för med sig mycket gott. Jag måste bara hitta rätt, ta rätt beslut!
